Magiskt
Hela dagen igår var verkligen skitkul och intensiv! Plockade upp kidsen kl 11. Jag å Björn hade vår fula minibuss ÄBBA (Älgbländarbilen) med oss å prackade in alla i den å körde iväg till MAX där vi köpte hamburgare till alla, sen iväg till Vandrarhemmet i Gamla stan och checka in, sen möta upp resten av gänget, plocka maskrosor i hinkar, leka apan i buren, åka till Berns, genrep, sminkning, kaosartad stämning. Klockan sju hade alla i pukbliken kommit och hittat sina platser vid borden. När Andreas gick in för att läsa sin dikt så höll jag andan. Och FAAN vad bra han gjorde det! Allt gick verkligen som det skulle och det var ju inte lite saker som kunde gått fel men ALLT blev perfekt! Kitty som rappade, Jessica som sjöng så jag fick gåshud, praktikanterna som pratade om lägret.. Adam tensta, Mia törnblom, Marc levengood, Sofia Ledarp. Jag är väldigt glad över mitt beslut att inte vara med på scen, för även om jag tycker man ska utmana sig själv så vet jag att det bara skulle generera mer ångest än wow-känsla, eftersom jag helt enkelt avskyr att prata inför folk. Det var skönt att bara kunna njuta av kvällen utan prestationsångest, men jag är grymt imponerad av de som trots sin nervositet gick upp där och levererade!
Efter galan packade vi in alla ungdomar i ÄBBA, åkte till McDonalds å köpte mer hamburgare, och åkte till vandrarhemmet och hade myshög en stund innan jag åkte hem vid ett-tiden på natten... .
Björn hade kommit på någon bus-idé (typisk björn-humor) och fått alla ungdomarna att skicka snusk-sms till mig och skriva att dom var besvikna på att jag inte sov över där..
hur som helst. Kvällen var grym och kommer vara ett minne för livet! Här kommer några få bilder, tagna av min svåger Felix Reychman och av en av våra ungdomar Rebecca.
Jag och fina Aurora 
Några av våra underbara deltagare och praktikanter på scen 
Adam Tensta 
Maskrosbarnsgala om 9 timmar!
Kommer lägga upp massa efteråt!! Ha en fantastisk kväll ni fina
sommar i stockholm!
En tanke om konst i allmänhet. Vem bestämmer vad som är konst? Och vad är det som gör att vissa personers verk klassas som unika och fantastiska och konstnären ses med respekt och status medans andra kan arbeta med konst hela sitt liv utan att någon uppmärksammar dem. Nu pratar vi abstrakt konst. Konst som kan vara en röd tavla med en svart prick på. Konst som kan vara tre ketchupflaskor uppradade bredvid varandra. Jag har svårt att förstå storheten i det hela. Visst att det ligger tankar och känslor bakom och att konstnären vill väcka reaktioner hos publiken, men varför ses viss konst som bättre och finare än annan. Ju konstigare desto bättre känns det ibland som att ledordet är. Förstår man budskapet för lätt tappar konstverket sin magiska dragningskraft. Därför heter tavlorna saker som "röd oändlighet" eller "Tallbarr på färd genom världen". Och sen kan en massa creddiga människor i hatt och solglasögon stå och tyst beundra dessa mästerverk och se ut som att de tillhör en hemlig klubb som förstår tavlornas innersta budskap.
Det är som kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga något för att man är rädd för att verka dum och korkad. Fattar alla andra vad det här går ut på? Bäst att se beundrande ut jag med, så man slipper skämmas. Man är ju ingen lantis heller som inte förstår sig på riktig konst. tills det kommer en liten unge och skriker:
Pappa, pappa, varför står det ketchupflaskor på golvet?
Svart fyrkant av Kazimir Malevitj.
trött trött trött
Nu är jag hemma i alla fall och måste själv sova för jag ska upp tidigt och iväg på nytt jobb imorgon halv 9 på stureplan. På onsdag drar vi iväg på ledarutbildning å är borta hela helgen. Kommer bli sjukt kul och intensivt!
Har i alla fall äntligen köpt min klänning till galan. Den ser ut så här:
Var på Stockholm modecenter i helgen och gjorde några fynd. Kolla in länken http://www.modecenter.se/
Det är flera hundra agenturer som säljer ut vårens eller höstens kommande kollektioner. Å allt ligger intryckt i en fabrikslokal i Nacka. Det var helt desperata kvinnor som slet av sig sina kläder å provade mitt i butiken (lite som fem i tre - ragget - blicken) i hopp om att göra något billigt fynd. Hur som helst, värt att kolla upp!
Hoppas ni får en fantastisk vecka och helg alla fina läsare!
Min valborg
Min valborg tillbringades för första gången i hela mitt liv inte vid brasan på Enskede fältet, utan på lägergården i Hälsingland. Långt bort från fylla, lotter, fiskdamm, korv och fyverkerier. Det var skönt. Skönt att än en gång få fly storstaden i mjukisbyxor, osminkad och med sina finaste vänner. Skönt att få tvätta av sig lite yta ibland. Så man kommer ihåg vad som är viktigt här i livet. Sen kan jag komma hem och vara Cissi med kalendern, mobiltelefonen, stressad och fixad och kaffe-latte drickande. Bara jag får komma iväg och andas ibland.
Idag har jag varit hos bästa Petra och pratat. Skönt att få röra om lite. Skön att få gråta. Skönt att få prata om de som man inte trodde att man behövde prata om.
Ikväll ska jag träffa en gammal klasskompis i Sickla, det ska bli mysigt. Vänskap är viktigt. Kanske viktigast av allt. Har bråkat med en vän jag känt i en tredjedel av mitt liv. Någon som jag svurit att aldrig lämna. Men skaver det så skaver det och då måste man klia. Ibland räcker det inte med att sätta på tredubbla plåster och låssas som ingenting. Ibland måste man dra bort den där jävla skorpan. Och ont gör det.
Det är kontrasterna i livet som gör det värt att leva
(krönika publicerad på maskrosbarn.org)
Livet går inte alltid att planera. Går inte alltid att sätta in i fack, pärmar och plastfickor. Går inte alltid att skriva upp i kalendern eller markera med understrykningspenna i neongult. Ibland går allt bara åt helvete och det är svårt att planera in. Ibland känns det som att inget nytt händer, som att man är en robot och att allt bara går på rutin. Man är som en hamster som springer i det där hjulet och kommer ingen vart. Och rätt vad det är så förändras livet på en sekund. Någon man älskar rycks bort eller blir sjuk. Man blir så kär så man varken kan äta eller sova eller så får man en chans som kan vända upp och ner på hela ens vardag. Det häftiga med detta som kallas för livet, är att man aldrig kan veta vad som kommer att hända i förväg. Det går inte att planera.
Men en sak vet jag. Om man flyr från livet, stänger in sig i sitt rum med datorn som enda koppling till världen eller flyr bort i en dimma av missbruk, så kommer dessa chanser att försvinna längre och längre bort. Om du blundar för livet så kommer livet att svika dig. Men om du håller ögonen öppna och låter dig svepas med så kommer livet att överraska dig och ge dig mer än du trodde var möjligt.
Livet är sekunder, minuter, timmar, veckor, månader och år. Livet är det som du lever precis just nu när du läser detta. Livet är fult och vackert, upp och ner, nattsvart och lätt som sockerdricks – bubblor.
Livet är ibland så jävla jobbigt och hårt att man undrar vad det ska vara bra för? Jag kan inte svara på det. Det enda jag vet är att känslan av de ögonblick när livet är vackert och lätt och leva, gör det värt för mig att stiga upp varje morgon. Att fortsätta kämpa.
Ögonblick som är vackra för mig är när solen lyser i mitt ansikte, när jag vandrar i naturen och allt omkring mig är tyst och stilla, när jag är i närheten av vatten vilket alltid ger mig en lugn känsla, när jag kysser någon och det pirrar i hela kroppen, när jag blir berörd av något fint som jag ser, hör eller läser, när jag är med människor som jag känner mig trygg och avslappnad med och kan skratta hur högt jag vill, när jag får dansa, spela teater, leka och bara släppa loss helt, när jag äter riktigt god mat, när jag får lägga mig i en nybäddad ren säng när jag är jättetrött …
Allt det här handlar för mig om att "jaga kickar". Att söka efter de ögonblicken i livet som gör mig lycklig. Det är för mig livet. Att svälja allt med hull och hår, det fula och det fina. Det mörka och det ljusa. Ta emot livet precis som det är och gräva fram det bästa. Njuta av det man kan och försöka ta sig igenom det som är svårt på bästa sätt. Jag tror inte att det finns någon genväg. Det finns ingen snabbinstruktionsbok till hur man finner lycka, ingen supermedicin och ingen mirakellösning. Det enda som jag tror funkar är att gå och prata med någon för att reda ut sitt känslo-nystan, hitta strategier att ta sig igenom sina problem och att lyssna på sig själv. Att försvinna bort med hjälp av alkohol, sex, droger, spel eller att bara sova 15 timmar om dagen, kan verka lockande. Då slipper man ta tag i sitt skrikande svarta hål. Man kan skjuta på problemen och hoppas att ingen upptäcker dem. Pratar man inte om dem så finns dem inte. Eller ?
Det är starkt och modigt att våga se sina problem i vitögat. Att fejsa livet precis som det är. Hela skalan, från det bottenlösa djupet till den rosa sockerdricks –bubbliga himmelen. Det är att leva. På riktigt.
Så stäng av datorn. Gå ut i livet med öppna ögon. Det gör ont att leva ibland. Men det bästa av allt, är att det är så otroligt jävla skönt när det känns bra igen. När man finner det där lycko-kornet. När du inser att du inte behöver en massa hjälpmedel för att våga leva. Inga mediciner och inga murar att skydda dig bakom.
Se upp världen, för här kommer jag!
