Cecilias Bikt

Skrev en krönika i början av sommaren när jag fortfarande var singel (eller i alla fall inte hade definierat mig själv i något fack). Eftersom den inte kommer publiceras någonstans nu så tänkte jag låta er, kära bloggläsare, få ta del av den. 
Vad tycker ni, håller ni med?

Men kan det vara så att det är både och? En chans att äta glass till middag, planera en långresa själv eller att kunna hångla med vem man vill utan dåligt samvete, och samtidigt innebära långa ensamma nätter och frustration av att aldrig hitta rätt? 
 
Jag har varit i någon form av förhållande i sammanlagt 4 år av mitt liv och singel resten av tiden. Det betyder att jag har varit singel i 20 år vilket enligt mig gör mig till något av en expert. Jag har dejtat, dumpat, blivit dumpad, dejtat på nätet, varit störtkär, gråtit litervis och haft miljoner fjärilar i magen.
 
Av vänner, oftast de med stabila relationer får jag ibland höra den vidriga kommentaren "det kommer när du minst anar det, så sluta leta".
 
Det är ju lätt för dem att säga som har någon att komma hem till på kvällen.
 
Missförstå mig inte. Om jag bara ville ha någon som värmde min säng skulle jag kunna fixa det. Jag är singel eftersom jag vill ha hela kittet. Vänskap, kärlek och attraktion. Någon som gillar hela mig inklusive mina brister. Och det är ju som bekant inte det lättaste att hitta.

Det finns en glamouriserad bild av singeltjejen där fokus ligger på att satsa på sig själv och karriären. Visst kan hon flirta och ha lite kul över en cosmopolitan med tjejkompisarna, men hon ska inte längta efter den närhet och trygghet som finns i en relation. Det är helt enkelt inte glamouröst att verka desperat.

Men varför skulle det vara konstigt att längta efter att träffa någon att älska? Vi är inte skapta för att vara ensamma. Är det inte en mänsklig drift, att söka närhet och kärlek? Varför detta hyckleri om att ensam är stark? 

Det betyder inte att du nöjer dig med vad som helst.
En gång för alla. Sluta skämmas singeltjejer!