Cecilias Bikt

Om det är något jag har kämpat med de senaste två åren så är det att uppskatta att vara själv och sova själv. Det där går i perioder. Vissa kvällar har jag älskat att gå runt och pilla i lägenheten, se på någon film och laga god mat - till mig själv. Andra kvällar har jag haft sådan ångest över att vara själv att jag snyftande ringt en kompis och frågat om vi inte ska flytta ihop?

Ensamheten är som en trång kliande kofta som inte går att ta av, man måste bara gilla läget.

Och det där med att sova själv. Jag är livrädd för att bli beroende av en kille. Det har alltid varit så viktigt för mig att vara självständig, och nu känns tomheten så påtaglig i sängen utan honom bredvid mig, de nätter vi inte sover tillsammans.

Har funderat mycket kring ensamhet och jag tror faktiskt inte att vi människor är skapta för att bo själva. När jag ser folk stå själva på balkongen och ta ett bloss, tänker jag alltid på hur ledsna de ser ut. Jag tror att självvald ensamhet, då och då, är viktigt, men att vi mår bäst tillsammans med andra människor. Hur färgmatchande kuddar vi än har i vår soffa eller hur härligt vårt nyköpta te från NK än doftar.




Lyckades njuta av mitt eget sällskap i går kväll...