Cecilias Bikt

Här kommer ett inlägg som jag har sugit på ett tag. Man hör ofta folk prata om att "hitta sig själv". Folk åker på resor, mediterar, går i terapi. Det verkar som att vissa tror att det finns en själ någonstans som är 100 % en själv. Ens sanna jag. Och bara man hittar sig själv så ska man bli lycklig.

Jag är säker på att det inte går utan att man bara är en summa av sina erfarenheter och sitt arv. Vad jag däremot tror är möjligt är att lära känna sig själv. Alltså klura ut hur man brukar reagera i olika situationer och förhålla sig till det. Om man förstår sina mönster så kan man också förändra dem. Eller acceptera dem.

Jag har gått och pratat med en underbar kvinna i ca. 1,5 år nu. Fram tills för någon månad sedan när jag kände att jag faktiskt var "klar" för den här gången. Jag mår verkligen bra just nu. Alla borde få möjlighet att gå i terapi, det skulle minska samhällskostnaderna extremt om människor lärde sig hantera sina känslor istället för att knarka eller supa eller förstöra tunnelbanevagnar. Men hur som helst. Min poäng är att man måste bli kompis med sig själv. Man måste hitta sina styrkor och svagheter och sluta kämpa mot sig själv.

Här är några grejer jag har kommit fram till

• Jag får ingenting gjort hemma, jag måste sätta mig på ett café eller bibliotek med musik i öronen för att kunna skriva. Det betyder inte att jag är lat eller dålig. Bara att jag har lite svårt att koncentrera mig på en sak.
• Jag är smått klaustrofobisk så jag försöker att inte vara i trånga utrymmen med för mycket folk. Ibland måste man ju typ åka tunnelbana i rusningstrafik men då är det bara att bita ihop.
• Jag blir stressad när jag måste leverera, typ presentera mig själv inför en grupp. Jag känner igen min kropps signaler, typ: jaha då var det hjärtklappning på gång det här gillade jag alltså inte. Det är jobbigt men jag blir inte rädd eller arg på mig själv.

Jag har massa styrkor och det är OK att man har sina små skavanker. Alla går ju runt och tror att alla andra är perfekta och lyckliga jämt och så fort någon vågar säga att man har mått dåligt så kommer det fram att nästan alla ens vänner också känner igen sig eller har knaprat antideprissiva eller gått i terapi eller varit sjukskrivna. Det är ju det som är livet. Man kan ju inte vara svinlycklig jämt, och om man försöker, det är då man blir olycklig tror jag. Man får acceptera att även solen har sina fläckar. Summan av kardemumman: Jag har inte hittat mig själv för jag utveckas och förändras varje dag, men jag har blivit min egna kompis som jag försöker ta hand om så gott det går.

Puss på er vackra människor. Var snälla mot er själva.

/ Cissi a.k.a Dalai Lama