Cecilias Bikt

I går när jag var ute och lite lätt på pickalurven så fick jag ett himla sug efter att träffa Gustav. Så jag skickade två sms. och när han inte svarade så tog jag mobilen för att ringa istället.
Min kompis sa då åt mig att låta bli "eftersom jag inte skulle verka klängig". Och detta har jag gått och funderat på.
Varför är vi så jävla rädda för att verka desperata och klängiga? Kanske för att vi ständigt blir matade med råd om hur vi ska bete oss för att fånga en karl på kroken.

Vi ska vara svala, härliga, låtsas vara upptagna och aldrig ställa några krav. För det har vi lärt oss, att är det något män hatar så är det krav. Och gnälliga, klängiga och desperata tjejer som bara vill hänga med en hela tiden.

Jag har också spelat spelet, läst råden i kärleksspalterna och lyssnat på mina vänner. Hållt tillbaka känslorna istället för att be om det man mest av allt önskar. Bekräftelse, att bli sedd och hörd av den man är tillsammans med.

Men nu ska jag berätta en sak. I en sund relation som är på lika villkor så finns det inget som heter "klängig". Jag ringer hellre en gång för mycket istället för att ligga sömnlös en hel natt och undra om min kille råkat ut för något. Jag skiter väl i om han har en grabbkväll, man har alltid tid att skicka ett sms. Jag vägrar att känna mig jobbig.

För första gången i mitt liv så tänker jag inte på vem som skickade det sista sms:et, om jag ringt två gånger på rad, eller om jag erkänner att jag inte har några planer för hela helgen. Det är en sån jävla lättnad.

Den snubbe som tycker att det är så himla jobbigt att man vill ses är helt enkelt inte kär. Så enkelt är det.