Cecilias Bikt

Jag har haft en helvetesnatt. En skitnatt. Jag lägger krokben på mig själv gång på gång. Snubblar och lyckas inte hålla mig upprätt. Det är som att jag måste få sova, duscha, dricka en kopp kaffe för att kunna se på det som händer med lite distans. Med lite humor. Men där och då så kan jag inte tänka klart. Mina tankar snurrur runt runt i destruktiva banor och jag gör och säger fel saker.

Natten tillbringades på akuten på Huddiksvall sjukhus, på två stolar som jag satt ihop som en provisorisk säng. Det var så klart inget fel på mig å därför fick jag vänta, vänta, vänta. När jag tillslut ska ta mig till tåget kl sex på morgen för att åka hem till stockholm så går jag naturligvis åt fel håll. Jag är trött, hungrig, rädd och ensam. Då träffar jag en man. Han ger mig lift och när jag kliver av tittar han på mig med sina bruna ögon och säger : Cecilia, lycka till med ditt liv.

Tack.