Cecilias Bikt

hur ska jag kunna beskriva detta ? Hur ska jag kunna sätta ord på det som händer här ute ? De magiska, stora, vackra, sorgliga, upprymda, galna, hjärtskärande, inspirerande, intensiva och fantstiska dagarna på maskrosbarns lägret. Man är så uppe i det att man helt tappar tid och rum. När är nästa arbetsgrupp? Vem behöver plåstras om? Vem behöver en kram? Vem fixar inför fear factor kampen? Vad ska jag ha för galna utklädningskläder till discot i kväll? Vem sover jour i natt? Hinner jag duscha mellan pass 1 och 2? Och vem har koll på disk- schemat?? Idag är första gången jag kollar min mail till exempel. Inte mycket verkar ha hänt hemma, men här sker allt i uppskruvat tempo, som att allt har tecnomusik i bakgrunden. Samtidigt ett sådant lugn. Stranden, mörket på natten, lägerelden och skogen.

Varför gör jag detta? Det är sällan man får sådan bekräftelse så snabbt någon annanstans. Bekräftelse på att man gör något viktigt och vettigt. Med lappar, brev, armband, kramar, förtroende, tårar och leenden bevisar ungdomarna gång på gång att man betyder något för dem. Att allt det där man säger och gör har effekt. Att allt slit faktiskt spelar roll. När någon av våra vackra ungdomar ställer sig upp och säger att "från och med nu ska jag tänka på mig själv i första hand för jag har rätt att må bra. " Dessutom har vi kul. väldigt kul. Med glasskrig, teater, lekar, talangjakter, spökrundor och kramhögar. Precis som det ska vara på kollo.

Förra perioden mådde jag skitdålig när jag åkte ner och lite bättre när jag kom hem. Jag kunde verkligen inte njuta fullt ut och jag kände inte att jag räckte till. Denna period har jag mer energi, är gladare, orkar lyssna och ge mer av mig själv, och även om jag inte riktigt har vant mig vid tanken, faktiskt är en bra förebild. Vem hade trott det för några år sen?

Nu vill alla andra ha datorn så jag måste sluta. och jag måste göra i ordning mig för fjortis - discot ikväll! Äntligen en chans att få måla ögonbrynen till tunna svarta streck, sätta på sig dubbla bhar och idominsalva på läpparna. Är glad att den tiden är förbi, men det betyder inte att man inte får vara nostalgisk ibland...