Cecilias Bikt

Hela veckan har jag känt mig lite små dålig - precis som det känns innan en förkylning ska bryta ut men jag har jobbat till kl 10 varje kväll så jag har inte hunnit känna efter eller vilat. I går kväll hade vi fredagshäng på kontoret (jag hängde, de andra jobbade) och jag var så otroligt peppad på att hitta på något. Min kompis Tony undrade om vi skulle grilla och jag såg det hela framför mig. En ljum vårkväll, en filt över axlarna och sitta och snacka skit med gamla kompisar över en färdig potatissallad på burk. Men så fort ja kom hem så somnade jag och vaknade klockan 3 på natten av att jag och hade en stor klump i halsen. Jag hade drömt mardrömmar om aliens. Jag gick ut i köket för att göra te men jag frös-skakade och kände mig svimfärdig. Jag är ju ett sådant hypokondrifreak men jag fick sådan jävla dödsångest. Tänkte att jag skulle kvävas till döds i min säng helt ensam. Att ambulansen inte skulle hinna fram i tid och att detta var min sista natt i livet. 
Så jag ringde pappa.

Han sa att han kunde inte göra mig frisk men om jag ville kunde han hämta mig så jag slapp sova själv.
Snälla lilla pappa. Stora starka trygga pappa.
Så halv 4 på natten kom pappa och hämtade sin 22 åriga dotter med nallen i handen och pyjamasen på och körde hem mig. Jag fick sova bredvid mamma och pappa fick sova i tv-rummet. När jag vaknade nästa dag kom pappa in med en kopp honungste och frågade om jag ville ha nybakade frallor.

Ibland är dom allt bra dom där föräldrarna. Hur mycket man än betalar sina egna räkningar, har ICA bonuskort eller reser till andra sidan jorden själv, så är det ändå pappa jag ringer när jag känner mig liten, sjuk och ensam. Pappa som fixar allt.