Cecilias Bikt

Följ min vardag som reporter på tidningen Egoboost Magazine, och mitt liv i nöd och lust. I min bikt är ingenting heligt.

Kontakta mig på [email protected]

Sök inte efter lyckan, den bor inom dig

Tänkte att jag skulle skriva något om lycka. Det är något som jag ägnar mycket tid åt att fundera över. Vad gör en människa lycklig och vad är det som gör att det är så svårt att hitta till den känslan? Lycka för mig är en känsla eller ett ögonblick av ren och fullkomlig medvetenhet och intensitet. Det är en känsla som är fri från allt annat och som uppfyller en helt och hållet. För mig kan lycka vara att sitta helt stilla och titta ut över en sjö eller att gå i en skog och nästan tappa andan över hur vackert allt är. Men det kan också vara ögonblicket i en kyss eller att dansa sig svettig på ett dansgolv. Alltså lycka kan bestå i nästan vad som helst och är olika för alla. Men varför är det så svårt att behålla den? Är människan konstuerad för att ständigt fortsätta att söka och att aldrig nöja sig. Är det en form av överlevnadsinstinkt som har tagit oss från grottmänniskor till där vi är idag?

Citatet "Sök inte efter lyckan, den bor inom dig" tycker jag är väldigt fint. Vi åker till andra sidan jorden, konsumerar tusentals kronor på kläder och prylar, har 500 vänner på facebook och har en mobil som ständigt ringer. Ändå känner vi oss ensamma och olyckliga. Jag vet inte vad hemligheten är, men tänk om det är så att lyckan faktiskt går att hitta precis där jag är. Utan varken pengar, gymkort, en ny garderob eller semester..

tänk om..

Jag har också funderat på vad det är som gör att vissa människor ständigt verkar ha "tur" och andra "otur?" Ni vet de där som lyckas få ett roligt jobb utan erfarenhet/utbildning och ramlar över ett förstahandskontrakt i innerstan, eller blir uppraggad i kön på ICA. TÄNK OM det skulle vara så att dessa personer har precis samma tur eller otur som oss andra, men att de är mer öppna för oväntade händelser. Att de tror på sin egen förmåga och att det smittar av sig på andra. Att de VÄLJER att se saker på ett annat sätt än en personer med "otur".


Petra som jag brukar prata med sa till mig sist att jag var "hudlös". Att jag suger in allt som händer runt mig och att jag inte har någon tjock hud som står emot alla intryck. Men jag är hellre hudlös än menlös. Hellre känslig än okänslig. Hellre blödig än empatilös. För jag vill ärligt talat inte bo i en värld där man måste ha ett pansarskal för att överleva och jag tror inte att det leder till lycka. Jag tror att man måste ha riktigt jävla ont för att kunna må riktigt jävla bra. Men jag vet inte.
Vad tror ni?




En lyckligt ögonblick. Vi skickar iväg våra nyårsöften i rislampor över havet på nyår.

Hej cissi!

Kom över ett av dina blogginlägg via facebook. Det där om lycka, tycker att du skriver intressant och jag känner igen mig. Vi hade en workshop i helgen om hur människor gör för att "succeed" i sin relation o i jobbet. Mycket handlade om att leva i nuet och uppskatta de små sakerna (kanske gamla klyschor men jag blev inspirerad). Föreläsaren heter Robert Maurer och han har forskat mkt om hjärnan. Det där om att du skulle vara hudlös känner jag igen mig i. Både i sverige och här i USA. Jag tar in mycket och känner mig känslig, just nu har jag gråtit, för att det är så mycket att ta in här och jag förstår inte allt men jag vill såklart förstå allt. Jaa, jag tänker mkt på er, maskrosfamiljen. Verkar som ni hade det bra i Umeå! :) Ta hand om dig! Stor kram!!

"Är människan konstuerad för att ständigt fortsätta att söka och att aldrig nöja sig. Är det en form av överlevnadsinstinkt som har tagit oss från grottmänniskor till där vi är idag?"



åhh måste säga att jag blev kär i det där, så jävla bra skrivet.." mhhm. Jag tror att man måste hitta någonting som finns där helatiden, hitta en lycka man måste hålla fast vid. Som maskrosfamiljen.