Silikonbröst
En bekant till mig ska förstora brösten vilket ledde till funderingar kring kroppskomplex. När jag var tretton och de andra tjejerna i klassen fick bröst, så hade jag gjort vad som helst för att få vara en av dem. Jag drömde om att kunna ha vackra underkläder och att kunna få till en sexig urrigning. Jag hade till och med en plan för att få större bröst. Jag tänkte att om jag började simma så skulle brösten bli större (det hade jag läst i VeckoRevyn, alltså att simning gjorde bröstmusklerna större vilket kunde ge en illusion av att brösten var större.) Och jag drack en massa mjölk. Det hade jag också hört skulle hjälpa. Men brösten växte bara lite med åren och slutade med en liten A-kupa. Jag skämdes för mina bröst och jag hatade dem. Jag ville inte hångla med lampan tänd och jag har kört med allt från dubbla bh:ar till att lägga in strumpor under toppen.
När första pojkvännen kom vid 17 års ålder blev jag mer nöjd med min kropp. Jag märkte ju att han verkligen gillade mig precis som jag såg ut. Efter det ökade kroppssjälvförtroendet stadigt i kapp med att åren gick. Jag började använda klänningar och toppar utan BH och märkte att jag ändå kände mig fin och framför allt feminin. Att "sexigheten" inte satt i ett par bröst.
Jag har aldrig känt mig mer trygg i mig själv och i min kropp som jag gör idag. Jag vill se den jag älskar med, och inte gömma mig under ett täcke med lampan släckt. Utstrålning och självförtroende gör en person attraktiv. Det kan inte alla operationer i världen ordna.
Att skära i din kropp och stoppa in plast i dina bröst och tro att det kan få dig att känna dig tryggare och mer självsäker, är att bara justera ytan utan att förändra på ljupet. Du kommer hitta något nytt att hata hos dig själv. Något mer som du ska ändra på för att bli nöjd.
Lägg de 50.000 på att göra något som gör dig lycklig på riktigt istället.
När första pojkvännen kom vid 17 års ålder blev jag mer nöjd med min kropp. Jag märkte ju att han verkligen gillade mig precis som jag såg ut. Efter det ökade kroppssjälvförtroendet stadigt i kapp med att åren gick. Jag började använda klänningar och toppar utan BH och märkte att jag ändå kände mig fin och framför allt feminin. Att "sexigheten" inte satt i ett par bröst.
Jag har aldrig känt mig mer trygg i mig själv och i min kropp som jag gör idag. Jag vill se den jag älskar med, och inte gömma mig under ett täcke med lampan släckt. Utstrålning och självförtroende gör en person attraktiv. Det kan inte alla operationer i världen ordna.
Att skära i din kropp och stoppa in plast i dina bröst och tro att det kan få dig att känna dig tryggare och mer självsäker, är att bara justera ytan utan att förändra på ljupet. Du kommer hitta något nytt att hata hos dig själv. Något mer som du ska ändra på för att bli nöjd.
Lägg de 50.000 på att göra något som gör dig lycklig på riktigt istället.
Trött på att vara rädd
Tycker alltid att det är så jobbigt när man åker in (nykter, själv) till stan på kvällen och har kort klänning och högklackat. Känner mig jättefin men så fort jag går på tunnelbanan känner jag mig naken och vill hem och byta om för alla äckliga killar/gubbar som stirrar. Har inte råd att alltid åka taxi men så trött på att känna mig som ett stycke kött. Trött på att vara rädd att bli våldtagen varje gång jag åker hem på natten. Trött på killar som visslar/tutar och lockar på en som en katt.
Vad är alternativet? Att sitta hemma? Att alltid ha ombyte och gympaskor med sig? Att inte gå hemifrån utan pepparspray, överfallsalarm och mobilen inslagen på 112? Jag känner bara att jag inte orkar!
Detta om något visar hur långt bort från jämnställdhet vi är. När 50 % av befolkningen begränsas från att röra sig fritt på grund av rädsla. Hur ofta ser du ett gäng tanter stå och ropa könsord efter tonårskillar?
Och visst, killar kan bli rånade, nedslagna och vara rädda de också. Men kan en stulen mobil någonsin likställas med den förnedring, smärta och skam en våldtäkt för med sig?
Fatta beslut
En sak som jag är OTROLIGT dålig på är det här med att fatta snabba beslut.
Lider av en extrem beslutångest. Det kan handla om allt från vad jag ska äta till middag, om jag vill ha filmkväll eller festkväll på lördagen till vilken utbildning jag ska söka. Ständigt finns känslan av att jag missar något, vad jag än väljer. Kan bli stående framför menyn på pizzerian i en kvart och bara stirra. Vegetarisk eller Tropicana? Läsk eller vatten?
Alla dessa beslut som man måste fatta en míljon gånger om dagen. Jag blir galen!
Brukar "lösa" det hela genom att inte fatta något beslut alls. Och vänta ut det hela så att antingen någon annan fattar ett beslut åt mig eller så att tiden rinner ut och det till exempel blir för sent att söka den där utbildningen.
Vet inte hur många gånger arga kompisar har skällt på mig: Ska vi boka den där semesterresan nu eller, alla biljetter tar slut!?! Jag vill liksom vänta in i det sista. För tänk om jag inte vill åka sen. Eller tänk om något annat dyker upp. Eller tänk om jag fattar FEL beslut.
Okej. Nu har jag bestämt mig för följande: Jag ska från och med nu bara gå på magkänslan, köra på det jag tycker verkar bäst och sedan ta konsekvenserna av mitt beslut.
För finns det något som man ångrar så är det sakerna man aldrig gjorde och inte tvärtom. Jag har till exempel hoppat på "fel" utbildning två gånger och det har kostat mig tiotusentals CSN-pengar, på högskolepoäng som inte har bidragit speciellt mycket till det jag gör idag. Om jag ångrar mig?
Nej. Mina "fel" gav mig väner för livet, erfarenheter från att plugga i en annan stad, och tog mig framåt en bit i att komma på vad jag faktiskt ville göra.
Och alla gånger jag har valt "fel" killar. Det har också gett mig erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan.
Ska försöka vara modigare, och att lita lite mer på mig själv och min mage. För det kommer alltid nya chanser om man skulle göra fel. Det går oftast att rätta till sina misstag och det är kanske inte hela världen om man råkar ha en trist kväll eller beställa fel pizza eller råka ligga med en idiot.
För att citera min bästa vän Therese " Alla beslut jag fattar är rätt för mig, eftersom det är mina beslut."
Lider av en extrem beslutångest. Det kan handla om allt från vad jag ska äta till middag, om jag vill ha filmkväll eller festkväll på lördagen till vilken utbildning jag ska söka. Ständigt finns känslan av att jag missar något, vad jag än väljer. Kan bli stående framför menyn på pizzerian i en kvart och bara stirra. Vegetarisk eller Tropicana? Läsk eller vatten?
Alla dessa beslut som man måste fatta en míljon gånger om dagen. Jag blir galen!
Brukar "lösa" det hela genom att inte fatta något beslut alls. Och vänta ut det hela så att antingen någon annan fattar ett beslut åt mig eller så att tiden rinner ut och det till exempel blir för sent att söka den där utbildningen.
Vet inte hur många gånger arga kompisar har skällt på mig: Ska vi boka den där semesterresan nu eller, alla biljetter tar slut!?! Jag vill liksom vänta in i det sista. För tänk om jag inte vill åka sen. Eller tänk om något annat dyker upp. Eller tänk om jag fattar FEL beslut.
Okej. Nu har jag bestämt mig för följande: Jag ska från och med nu bara gå på magkänslan, köra på det jag tycker verkar bäst och sedan ta konsekvenserna av mitt beslut.
För finns det något som man ångrar så är det sakerna man aldrig gjorde och inte tvärtom. Jag har till exempel hoppat på "fel" utbildning två gånger och det har kostat mig tiotusentals CSN-pengar, på högskolepoäng som inte har bidragit speciellt mycket till det jag gör idag. Om jag ångrar mig?
Nej. Mina "fel" gav mig väner för livet, erfarenheter från att plugga i en annan stad, och tog mig framåt en bit i att komma på vad jag faktiskt ville göra.
Och alla gånger jag har valt "fel" killar. Det har också gett mig erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan.
Ska försöka vara modigare, och att lita lite mer på mig själv och min mage. För det kommer alltid nya chanser om man skulle göra fel. Det går oftast att rätta till sina misstag och det är kanske inte hela världen om man råkar ha en trist kväll eller beställa fel pizza eller råka ligga med en idiot.
För att citera min bästa vän Therese " Alla beslut jag fattar är rätt för mig, eftersom det är mina beslut."
När ska vi prata om P-piller?
Nu tänkte jag dela med mig av en personlig sak som jag hoppas kan hjälpa någon. Jag har ätit p-piller i snart 10 år. Tryckt i mig diverse hormoner och annat som jag inte vet bieffekterna av utan att reflektera över det speciellt mycket. "Alla" gör ju det, och att använda kondom har inte varit en hit för mig, inte tillsammans med en pojkvän i alla fall. Spiral, p-stav och andra preventivmedel har känts främmande och lite läskigt. Jag har testat olika sorters p-piller och känt av allt från huvudvärk till deppighet. Så fastnade jag för minipillret Cerazette när jag var 18 år och har ätit dem sedan dess.
Jag har dejtat flera killar sedan dess och haft två seriösa förhållanden. Min sexlust har jag alltid sett som "normal" men aldrig förstått mig på mina kompisar som pratar om "att man vill ju hela tiden när man är nykär". Alltid känt mig trygg i migsjälv på det området och det har inte varit några problem eller så, men jag har aldrig upplevt den där känslan att man bara vill låsa in sig med varandra i 24 timmar.
Och så för 1-2 månader sedan tog mina piller slut och jag hade inte tid att fixa ett nytt recept. Jag tog en paus från dem och ni kan nog förstå vad som hände. Frågade barnmorskan om ceracette kunde minska sexlusten och hon svarade att ja, det var en vanlig biverkning.
DETTA GÖR MIG SÅ ARG!
Vi knaprar p-piller som gör oss ledsna, får oss att gå upp i vikt, tappar sexlusten och kan öka risken för blodpropp och cancer. Varför är preventivmedel ett så lågprioriterat forskningsämne? Varför uppfinns inte ett p-piller för män? Jo, därför att biverkningarna är för stora, de finns ingen marknad. Istället klumpas det ihop till "kvinnoproblem". Upplysningen om preventivmedel är dålig och många går runt och mår dåligt utan att veta varför. Mitt tips är att testa olika alternativ tills du hittar något som passar dig, var tjatig och jobbig och ta reda på så mycket information som det går. Överväg att sluta ett tag och se om du mår bättre.
Jag vill inte bli med barn. Jag vill bara inte att ett preparat ska förvandla mig till en annan person än den jag föddes till.
Jag har dejtat flera killar sedan dess och haft två seriösa förhållanden. Min sexlust har jag alltid sett som "normal" men aldrig förstått mig på mina kompisar som pratar om "att man vill ju hela tiden när man är nykär". Alltid känt mig trygg i migsjälv på det området och det har inte varit några problem eller så, men jag har aldrig upplevt den där känslan att man bara vill låsa in sig med varandra i 24 timmar.
Och så för 1-2 månader sedan tog mina piller slut och jag hade inte tid att fixa ett nytt recept. Jag tog en paus från dem och ni kan nog förstå vad som hände. Frågade barnmorskan om ceracette kunde minska sexlusten och hon svarade att ja, det var en vanlig biverkning.
DETTA GÖR MIG SÅ ARG!
Vi knaprar p-piller som gör oss ledsna, får oss att gå upp i vikt, tappar sexlusten och kan öka risken för blodpropp och cancer. Varför är preventivmedel ett så lågprioriterat forskningsämne? Varför uppfinns inte ett p-piller för män? Jo, därför att biverkningarna är för stora, de finns ingen marknad. Istället klumpas det ihop till "kvinnoproblem". Upplysningen om preventivmedel är dålig och många går runt och mår dåligt utan att veta varför. Mitt tips är att testa olika alternativ tills du hittar något som passar dig, var tjatig och jobbig och ta reda på så mycket information som det går. Överväg att sluta ett tag och se om du mår bättre.
Jag vill inte bli med barn. Jag vill bara inte att ett preparat ska förvandla mig till en annan person än den jag föddes till.
KOMPLEX
Ju mer jag tänker på det och skriver om det, ju mer arg blir jag över hur många timmar jag har slösat på att nojja mig över skitsaker med mitt utseende. Komplex sitter till 99 % i huvudet, det är jag övertygad om. En stolt person som tar för sig kan stråla även om magen inte bullar ut lite över jeansen, man har en finne eller håret är platt. När man tänker på en person är det ju personens personlighet man saknar, det som gör just den personen speciell. Man tänker ju inte på någons kläder eller hår eller fötter. Men jag halkar ändå ibland in i jag-är-ful-och-ingen-gillar-mig tänket när jag har en skitdag. Då är det lätt att hata allt med ens utseeende. Att tänka att "han skulle inte gilla mig om han visste hur jag såg ut osminkad" eller "tänk om jag såg ut som henne" eller "så fort jag har solat/blekt tänderna/bantat/shoppat nya kläder/klippt mig/börjat träna så kommer jag bli snygg. MEN DET ÄR JU BARA SKIT!! Min upptäckt är att jag är vacker varje gång jag mår bra. Kärlek och lycka gör dig vacker, inte smink och produkter för flera tusen.
Vill du hjälpa mig med min artikel? Skriv "så kom jag över mina komplex" till [email protected]
+ bild, ålder, sysselsättning. Över 18 år. DET SKULLE GÖRA MIG GLAAAD!
Nu fortsätta jobba!!
Vill du hjälpa mig med min artikel? Skriv "så kom jag över mina komplex" till [email protected]
+ bild, ålder, sysselsättning. Över 18 år. DET SKULLE GÖRA MIG GLAAAD!
Nu fortsätta jobba!!
Dagens bikt!
Vi går alla runt och har en drömbild av oss själva. Hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Jag tycker att jag har lyckats skapa en ganska bra image av mig själv. Men eftersom detta är min bikt så kommer nu sanningen......
Hur jag vill ge sken av att vara:
Koll på omvärlden, läser tidningen och ser på nyheterna
Miljömedveten
Medveten vegetarian
Lyssnar på bra musik
Politiskt medveten och intresserad
Självständig
Hatar silikonbröst
Tränar regelbundet och gillar det
Bra på att laga mat
Är en bra lyssnare
Gillar konst och kultur
Uppskattar svåra och djupa filmer
Är en hälsosam person som tar hand om sigsjälv
Läser mycket och bra litteratur
Tycker att insidan är viktigast
Är fördomsfri
Är generös och ger mycket pengar till bistånd
Ger pengar till uteliggare
Och så här är verkligheten:
Orkar aldrig läsa tidningen och tycker att det är tråkigt att se på nyheterna
Orkar inte källsortera eller släcka lampor hemma
Älskar cheesburgare
Lyssnar på 90-tals hits
Aldrig läst ett partiprogram
Hatar att vara ensam
Vill ha större tuttar
Tycker att det är tråkigt och jobbigt att träna
Äter pasta sex dagar i veckan
Gillar mest att prata om mig själv
Tycker att konstutställningar är skittråkiga
Tycker att pretty woman är världens bästa film
Feströker, dricker för mycket vin och äter för mycket snabbmat
Läser nästan aldrig ut en bok
Skulle aldrig gå ut med en ful kille
Dömer en person på 3 sekunder
Ger inte speciellt mycket till bistånd
Ger nästan aldrig pengar till uteliggare
